Nyligen avslöjades det fjärde spelet i Thief-serien.

För ett par dagar sedan släpptes den första trailern från spelet.

Och igår fick vi bilder från det.

Nu kommer det en film där vi får följa med bakom kulisserna i arbetet med nya Thief.

Thief planeras att släppas till PS4, Windows och "nästa konsolgeneration" (läs "nästa Xbox") under 2014.

Sony avslöjade de första detaljerna om PS4 i slutet av februari.

Ni hittar alla detaljer om det här.

Nu rapporterar PC Mag att de har källor som berättar att Sony planerar ett nytt event för PS4 i slutet av april eller början på maj.

Det skulle vara ett sätt att lyfta fram fler detaljer, visa konsolen, mer information om de olika tjänsterna, innan E3.

Vad skulle ni vilja att Sony berättade på ett nytt event?

Microsoft har registrerat ett nytt varumärke som ska användas i samband med ett spel.

Det heter Glacier Blast.

Det här är inte det första varumärket som Microsoft registrerat relativt nyligen, vi har sett dem registrera Gunpowder och Marlow Briggs.

Vi kan väl gissa att det här varumärken som på något sätt kommer att användas till nästa Xbox,

Andrew House (Sony) har berättat att målet är att PS4 inte bara ska tilltala "unga manliga spelare" utan även kvinnor.

"Vi kommer inte att ha en rosa PS4, så klart", säger House.

"Nyckeln är att få utvecklare, de som kommer att skapa det nästa Angry Birds, att bli intresserade av PS4. Och det är dem."

"Att få fler utvecklare, och fler kvinnor, att skapa olika typer av spel. Det handlar inte bara om actionspel."

Sony förväntas att släppa PS4 innan året är slut.

Frågan om vad som egentligen hände under utvecklingen av Aliens: Colonial Marines är fortfarande obesvarad.

Det datum som Sega från början satte för versionen av det här spelet till Wii U har kommit och passerats utan att vi fått några kommentarer.

Nu kommer informationen att Sega har sagt till återförsäljare i Tyskland att den här versionen av spelet inte kommer att släppas.

Enligt Randy Pitchford, på Gearbox, var den här versionen av spelet den snyggaste.

Ni har säkert märkt att vi gillar listor här på Loading.

Vi har pratat om vad vi ska göra för nya listor, och kommit till punkten där vi ville börja presentera våra åsikter om mer specifika ämnen än "bästa spel".

Vi kommer att börja i de bästa spelkaraktärerna.

I det börjar vi med de bästa kvinnliga spelkaraktärerna och i nästa lista blir det de bästa manliga spelkaraktärerna.

Vad som händer sedan? Det får ni se.

Här är våra val. Ni kan rösta på dem eller välja ett annat alternativ och vad ni tycker.

Nicole Collard
(Broken Sword)
Robert Larsson
Nicole Collard är den ena halvan av den förtjusande duon i den älskvärda peka och klicka-serien Broken Sword. Hon är en skön kontrast till sin manliga motsvarighet George Stobbart och hon har både huvudet på skaft och en vass personlighet, något som inte hör till vanligheterna bland kvinnliga spelkaraktärer. 

Nicole har också tendensen att vara den drivande kraften bakom duons olika problemlösningar och George måste många gånger vända sig till sin väninna för råd och hjälp i sitt sökande efter försvunna tempel och bortglömda artefakter. 

Poison
(Final Fight)
Keigo
Officiellt är Poison transvestit i Japan, man utklätt till kvinna. Medan i väst är hon en transexuell kvinna, man som bytt kön till kvinna. Men oavsett hennes identitet, kön och läggning så gillar folk henne. Det behövs mer karaktärer som Poison i spelvärlden som suddar ut gränserna.

Bayonetta
(Bayonetta)
Jimmy Mosa
Jag är inte så dum i huvudet som man kan tro. Bayonetta är på många sätt ett dåligt val. Hon kan vara den mest fluktvänliga spelkaraktären någonsin i och med att hennes underliv är i närbild nästan lika länge som hennes ansikte. Hon åmar sig, slickar på klubbor förföriskt och gör i princip ingenting genom hela spelet som inte på något sätt har en sexuell antydning. Troligtvis har också Platinum Games bara velat göra ett sexobjekt men de har råkat lyckas göra något helt annat.

Bayonetta har en attityd som gör att hon står över våra (både Platinum Games’ och vi ofta gubbsjuka spelares) projiceringar av pubertala sexuella fantasier och istället står vi med byxorna nere och får våra pungkulor krassade i ett resolut häxhårstamp. Bayonetta har en air av att inget bekommer henne, hon finner sig i varje situation och vet alltid bäst. Vi kastar våra vidrigaste klichéer på henne men hon dansar hånfullt runt dem alla och skämtet blir på gubbsjuklingens bekostnad. 

Bayonetta är, möjligen av misstag, en postmodern urkraft som äger oss alla.

Alys Brangwin
(Phantasy Star IV: The End of the Milleníum)
Kalle S.B. Andersson
Alys Brangwin är Phantasy Star-seriens Aeris (FÖRLÅT, men jag vägrar skriva AERITH, precis som jag vägrar kalla den första Stjärnornas krig-filmen EPISOD FYRA - pysslar inte gärna med historierevisionism, förstår ni), men till skillnad från blomsterflickan från den där tårtdryparen till bishojomanga all of you neeerds envisas med att krama sönder dog inte Alys av att någon skitstörig cp-roth högg henne i ryggen ("bara den tanken är inte snygg att smyga sej upp där bakom din rygg"), nä ni, hon blev typ slaktad i strid av svartrockaren med det coola namnet Zio The Black Magician (låter lite coolare än Ronnie James Dio om ni frågar mig), OCH TROTS ATT HON BLEV PWNAD ÅT HELVETE lyckas hon ändå vara hur cool som helst och säga "ÄLSKADE LILLA CHAZ, snälla, var inte en sån puss-ey!" Fast man kunde ju inte låta bli att vara något annat, när coolaste gullet i gillet gördog. Alltid ska hon ha en plats i mitt hjärta. En riktigt ledstjärna, är hon, den där Alys. Lika tapper som sin nästan-namne i det första Phantasy Star-spelet till Master System, men med en attityd och en humor som Ellen Ripley i Alien-filmerna. Bästa kvinnliga spelkaraktär? Bästa spelkaraktär whatsoever!

Faith
(Mirror's Edge)
Christoffer Holmbäck
Faith har egentligen inte mycket till karaktärsutveckling, så det kan tyckas märkligt att välja henne här, men Faiths styrka ligger inte i vad hon är så mycket som i vad hon inte är.

För vare sig det kom till gestaltningen i själva spelet eller dess marknadsföring så hände det aldrig att Faith förvandlades till ett sexualiserat objekt. Reducerad till att bara vara sitt utseende. Hon var bara en tjej som var väldigt bra på att hoppa och springa, och med det blev hon så mycket mer.

Faith är den problembefriade spelhjälten och hennes design känn helt frånskild den cynism och infantila syn som annars är så vanligt förekommande. Det ska både EA och Dice ha tack för. Se nu till och gör en uppföljare!

Mary/Maria
(Silent Hill 2)
Oscar Nygren
James Sunderlands bortgångna fru utgör själva mittpunkten för hela den underbara mardröm som är Silent Hill 2. I stadens täta dimma hittar han dock inte sin Mary utan istället Maria, en kvinna som nästan är identiskt lik henne. Den enda skillnaden är kläderna, hårstilen och hennes utmanande personlighet. Maria verkar vara en snyggare och sexigare version av Mary. Men hon verkar också vara farligare. Vem är Maria egentligen? Och hur kan hon möjligen veta så mycket om James? 

Detta djupt mystiska porträtt saknar fortfarande motstycke i spelvärlden. På ett fantastiskt sätt används den kluvna karaktären Mary/Maria för att nysta ut det fruktansvärda förflutna som James verkar ha förträngt. Det är spännande, snyggt och fullkomligt magnetiskt. Och det avgrundsdjupa psykologiska djup som Team Silent lyckades åstadkomma här är någonting som alla spelutvecklare kasta ett öga på när de formger karaktärer - vare sig de är kvinnliga eller manliga.

Chie Satonaka
(Persona 4)
Benny Holmström
Karaktärer i spel är oftast överdriva på diverse sätt. Detta är speciellt sant för den kvinnliga skaran. Antingen är de väna prinsessor i behov av en stor, stark man eller så är de superkraftfulla enmansarméer.

Chie Satonaka är en helt vanlig tjej. Och däri ligger hennes storhet. Hon är grannflickan. Hon är den där energiska tjejen i klassen som alltid lockar fram skratt. Men framför allt är hon ett charmtroll utan dess like, och hennes barnsliga entusiasm över kung fu-filmer och kött får mig att le som ett fån.

Chie är äkta. Hon låtsas inte. Hon är den hon är till hundra procent. Hon bryr sig inte om vad andra tycker. Det är svårt att föreställa sig en bättre förebild än så.

Chun Li
(Street Fighter 2)
Timmy Sjöberg
Tur hade hon ändå, fröken Li. Att hon kom till på den tiden innan kvinnliga spelkaraktärer nödvändigtvis översexualiserades. I Street Fighter 2 hade alla karaktärer en egen nisch, det gällde att vara sumobrottare, ha klor, kunna spruta eld eller som i Chun Lis fall - att vara kvinna. Det ansågs förstås vara en nisch precis som övrigt nämnda karaktärsdrag. Hon hörde alltid till mitt förstahandsval, för ingen kunde ifrågasätta hennes stridsförmåga. Idag tillhör hon en av världens mest cosplayade karaktärer och det är inte svårt att se varför. Att hon sedan avslutar vinnande matcher med att skratta till och ropa "JAG VANN!" på riktig svenska var en häftig bonus.

Laverne
(Day of the Tentacle)
Joakim Kilman
Laverne är ett freak. Hon går omkring med armarna rakt utsträckta, har hår som spretar åt alla håll, och hennes blick skvallrar om ett sinne som inte är helt friskt. 

Hon är också fantastiskt älskvärd och rolig. Hon är en virtuell tjej som får vara rolig utan att behöva bry sig om att samtidigt vara snygg. Hon poserar inte i minimala kläder och hon slipper agera bollplank för simpla sexskämt. Hon är bara konstig. Och rolig.

Dessutom är hon väldigt framgångsrik, medicinstuderande som hon är. Ett verkligt föredöme för alla och envar.

Jenova
(Final Fantasy VII)
Sara Bergman
Jenova skulle antagligen aldrig hamna på framsidan av något mammamagasin. Dels på grund av att hon är en tusentals år gammal utomjording, men mest eftersom att medan hennes barn växte upp koncentrerade hon sig på att planera sitt övertagande av planeten. Och hur hon skulle döda allt liv för att sedan använda det tomma skalet till att segla bland stjärnorna igen. Men det betyder inte att hon inte engagerat sig i sina barns liv! Jenova är det perfekta exemplet på en kvinna som balanserar att vara både en engagerad ledare och en älskad mor på samma gång. Att hon sedan är smart, skoningslöst ond och närmast oslagbar är andra drag som gör henne till en intressant kvinna värd att belysa.

Shanoa
(Castlevania: Order of Ecclesia)
Elin Ekberg
"I am the blade to banish all evil, and I've come to see you annihilated."

Efter händelserna i Symphony of the Night står världen utan sin sedvanliga beskyddare. Sägenspunna släkten Belmont har försvunnit, vilket har tvingat fram andra, religiösa, organisationer att ta upp kampen mot Dracula. För om det är en sak som är säker är att han alltid hittar något lurigt sätt att ta sig tillbaka. Och är det inte han som är sugen på att... ja, suga, så är det någon annan. Order of Ecclesia är en sådan organisation och en av dem mest framgångsrika. Detta på grund av att man använder sig av en kraft kallad Dominus som sägs härstamma från Dracula själv. Shanoa utses att bli bäraren av Dominus men kompisen Albus avbryter ritualen mitt i och snor åt sig godsakerna för egen vinning. Eftersom att avbryta en sådan är ritual är lite som att stoppa in ett fuktigt finger i ett eluttag tappar hon alla sina minnen och känslor. Något förvirrad följer hon efter Albus för att ta reda på varför han har förstört hennes liv (samt sparka en och annan vampyr i baken).

Jag har inte valt Shanoa på grund av att hon råkar vara med i det där spelet som innehåller den där jävla krabban som gjorde mig både arg (och vansinnig!) för ett antal somrar sedan. Jag valde henne för att vi behöver fler kvinnliga huvudrollsinnehavare som går fram till ondskan personifierad, pekar finger och säger "jag är svärdet som ska förvisa ondskan, och jag har kommit för att ge dig på moppe!" Lite som när Lara springer efter fienderna med en granatkastare samtidigt som hon skriker "spring era jävlar för jag kommer för er alla!" i senaste Tomb Raider. Skillnaden är att Shanoas kläder är stiligare, och inte behöver någon covermekanik för att du ska bry dig om henne.

Jade
(Beyond Good & Evil)
Emilia Anell
Jade har en stark personlighet. Efter att ha spelat Beyond Good & Evilglömmer man henne aldrig. Hon har fått titlar som 'inte den typiska spelkaraktären', 'attraktiv men ändå smakfull' och 'de tänkande männens och kvinnornas hjältinna'. Jade är Jade och hon har gjort ett avtryck i spelhistorien. 

Med en kamera i ena handen och en kampsportsstav i den andra blir inte en sekund tråkig. När hon inte dödar DomZ fotar hon exotiska djur eller avslöjar konspirationer. Hon tar ingen skit och gör allt för att rädda de hon älskar; Jade är jordnära och mänsklig. Under spelets gång tar hon sig till och med tid till att försöka ge upp. Jade är inte övermänsklig eller någon självklar hjälte och det är just de sakerna som gör henne till en av de bästa spelkaraktärerna. Hon känns som en trovärdig karaktär med känslor och tankar - precis som vilken annan person som helst.

The Scythian
(Superbrothers: Sword & Sworcery EP)
Oskar Skog
Det här är antagligen ett spel som passerade många. Ett ambitiöst äventyr till iOS som senare kom till Windows, Mac och Linux. Jag vet inte hur många som brydde sig.

Antagligen har många av de som spelat det inte ens reflekterat över att The Scythian är en kvinna.

Det är ett episkt äventyr, ett sådant där allt ludd är borta. det är bara den koncentrerade (och därmed viktiga) delen som är kvar.

"Hade jag haft mer tid på mig skulle jag ha skrivit ett kortare brev", sa Mark Twain en gång.

Kanske den största sanning som yttrats om skapande. Han skulle ha gillat det här.

The Scythian är tyst, stark och så tydligt kvinnlig att hela hennes väsen följer med genom spelet och långt efter det att man stängt av.

Tifa Lockheart
Final fantasy 7
Linnea Gatu
Jag har efter en del funderingar valt Tifa. Hon är en stark tjej med mod och skinn på näsan.
Trots att Cloud uppenbarligen suktar efter (tråkiga och tama Aeris) i FF7 så var det Tifa som imponerade på mig. Hon höll samman hela gänget avalanche, hon tog hand om Barrets lilla fosterdotter, hon skötte sin egen bar och hon kunde ge en rejäl knogmacka när det behövdes. Att hon dessutom blir ratad om och om igen men ändå inte ger upp hoppet och blir bitter, gör henne bara ännu starkare.

Hon bryr sig alltid mycket om alla andra och gör sitt bästa för att få alla att vara glada och må bra.

Hon hamnade tyvärr lite i skymundan jämfört de starka öden som drabbade de andra karaktärerna, och det tycker jag är synd eftersom hon verkligen är en toppentjej!

Kort efter lanseringen av Epic Mickey 2: The Power of Two valde Disney att lägga ned utvecklingsstudion Junction Point Studios. Musse-spelen hade inte sålt som förväntat vilket ledde till slutet för det företag som grundades av Warren Spector 2005 och som köptes upp av Disney två år senare.

I samband med att dörrarna till lokalerna i Austin, Texas, stängdes i januari i år valde Warren Spector, kanske mest känd för att ha legat bakom Deus Ex, att ta en paus och han erkänner nu att han var utbränd.

”Min fru, Caroline, skulle säga att vi aldrig haft en riktig semester. Jag vet väl inte om jag håller med om det men nu när jag haft lite ledigt så känns det riktigt bra. Det har tagit månader men utbrändheten börjar släppa och jag börjar gilla det här (situationen han befinner sig i)”, säger Spector till Gamesindustry.

Att jobba med så stora projekt som Epic Mickey-spelen var slitsamt för Spector och han säger att det var svårt att verka inom en jätteföretag som Disney, för han visste aldrig hur ledningen tänkte. Det är något som han hoppas slippa i framtiden.

”Oh, man, vad jag ser fram emot att få jobba med ett mindre team! Jag älskade folket på Junction Point, det var ett av de bästa och mest talangfulla team jag haft nöjet att erbeta med – på varje position. Men de var så himla många. Jag vill kunna intervjua varje kandidat för varje postion på min studio – och jag gillar att kunna allas namn. När du har nästan 200 personer och en, tja, galen mängd externa partners så är det nära nog omöjligt att kunna allas namn. Och att intervjua alla? Glöm det.”

”Även om man aldrig ska säga aldrig så hoppas jag verkligen att med framtida projekt kunna jobba i mindre skala, åtminstone ett tag. AAA-spel är jättehäftiga men det gör ont att se hur mycket tid och pengar som läggs på dem nu. Det finns så många röster som du måste lyssna på, så många som har del i satsningen, att det helt enkelt inte är lika roligt som det borde vara att göra spel. Jag tror att det finns gott om mindre projekt därute för mig. Riskerna kommer dock alltid vara stora.”

Warren Spector vet inte vad som väntar för honom just nu men han håller dörren öppen för det mesta.

"Jag kan prata med alla om precis allt och om det rätta läget uppstår så kommer jag hoppa på. Om det inte gör det så kommer jag vänta, göra lite konsultjobb – om någon är intresserad – skriva och föreläsa, spela spel, läsa böcker, sådanna saker. Jag vill hålla på med sådant tills jag känner... vad brukar vanligt folk kalla det? Jo, tristess. Jag vill verkligen uppleva tristess. Sedan kan jag börja på något nytt, eller bli lärare eller så. Att föreläsa känns som realistisk möjlighet, så kanske att jag väljer det spåret, men det finns fortfarande saker jag vill skapa, så jag kan inte säga säkert."

Om det kommer nya spel från Spector i framtiden så är det mycket som talar för att det blir mindre sådana för mobila plattformar. Det är i alla fall den avdelning som verkar locka Spector mest just nu.

"Jag vill verkligen testa att jobba med telefoner och plattor, och flerskärmsspelande intresseras mig. Så jag antar att jag bara är en i mängden, eller hur? Alla säger ju samma sak idag. Men jag vill verkligen försöka göra 'riktiga' spel inom det området, inte bara rälsskjutare eller pusselspel där man drar på skärmen. Jag vill berätta historier och sammarbeta med spelarna i hur de berättas. Bortom det vet jag inte mycket, annat än att jag nog kommer hålla mig borta från tecknade saker ett tag."

Han säger vidare att han inte vill göra några svårtillgängliga mastodontspel som tar hundra timmar att klara utan kortare upplevelser på några timmar, som "normala människor kan klara av".

Intervjun med Spector går att läsa i sin helhet här. Han har även börjat skriva krönikor för Gamesindustry och den första, som handlar om förebilder, går att läsa här.

För några dagar sedan dök det upp ett nytt rykte om att nästa Xbox kommer att kräva internetuppkoppling för att kunna starta spel och applikationer.

I samband med det gjorde Adam Orth (creative director hos Microsoft Studios) en del uttalanden på Twitter om att han inte förstod dramat över "alltid online", att alla produkter är det och att det är en naturlig värld vi lever i.

Ni hittar hans uttalande i kommentarerna till länken ovan.

Nu har Microsoft gått ut med ett officiellt uttalande om den här situationen.

"Vi ber om ursäkt för de olämpliga uttalanden som en anställd hos Microsoft gick ut med på Twitter", skriver man.

"Den här personen är inte en talesman för Microsoft och hans personliga åsikter representerar inte den konsumentfokuserade syn som företaget har eller hur vi skulle kommunicera med våra lojala kunder."

"Vi är ledsna om någon blivit upprörd, men vi har inte gjort några uttalanden om vår produkts funktioner och är inte redo att kommentera det än."

Markus Persson har problem med sitt nästa spel, eller snarare den kreativa processen bakom det.

Efter de enorma framgångarna med Minecraft kan Perssons företag Mojang ta sin tid med nästa projekt och 0x10c  är också "långt borta". Om man får tro Perssons uttalande till Polygonär det inte ens säkert att det kommer släppas:

"Det beror på om det bara kommer vara jag och om jag kommer fortsätta känna den här märkliga pressen. Det är inte riktigt press, utan det är någon form av kreativ blockering som funnits allt för länge nu och 0x10c kommer ligga på is tills vi kan fixa det. Jag gillar spelet men det är inte roligt än. Det känns som att det kan bli roligt men det finns inget att göra i det än."

Persson säger att han plockat in en utvecklare till för att se till att spelet, som bland annat kallats för en blandning av Elite och Firefly, verkligen blir av.

Ett forum är inget utan sina användare. Det är ett tomt skal, några ettor och nollor på internet.

Du är orsaken till att vi finns.

Därför väljer vi nu att rikta strålkastaren mot dig. I den här intervjuserien presenterar vi er, i tur och ordning. Varje vecka hamnar en loadare i fokus.

Det handlar inte om att man har skrivit mest inlägg, postat de roligaste gif:arna eller bränt av de snitsigaste skämten.

Det handlar om att du är en del av Loading – Sveriges mysigaste spelcommunity.

Säg hej till Daniel Eyre



1. Vad är du för en filur?

Jag är 184 cm magert, senigt kött och fräsande bioelektricitet. En svår jävel som lever minst lika mycket inuti mitt eget huvud som utanför det. Som aldrig vill ångra något val i livet, hur svart det än kunnat bli, eftersom livet är vackert även när det elakt och vasst. Jag avskyr allt men älskar mycket mer. Lever för naturen, djuren, vemodet, smördränkta popcorn, ett glas vodka, musiken, kvinnorna, och den undersköna rymden där ute, med sina gasmoln och novor – det stjärnstoft som bokstavligt talat är du och jag.

Vissa av er känner mig genom mina texter om spel, en karriär jag absolut kan tänka mig återvända till i framtiden om jag är önskad. Men jag behövde utvecklas i mitt skrivande för att inte fastna i krångliga formuleringar. Behövde leva på allvar, för att kliva ur mitt överdrivet romantiserande, rödkletiga skal. Jag känner att jag kommit åtminstone en bit på vägen. Vill vara mer koncis och simplistisk, rak, även om de yrande känslorna förstås alltid kommer att finnas där de också. Detta gäller också en annan stor passion, fotot, som tagit över min tid allt mer under senare år.

Spelat tv-spel har jag gjort i 21 år. Läste Super Power vid varje frukost. Kunde alla betyg i huvudet. The Lion King på Super NES fick väl kring 80/100. Tyckte alltid att det kändes lite väl högt.

2. Hur hittade du hit till Loading?

Via jobbet. Jag skrev för fina Player1 när jag plötsligt en dag såg Tobias Bjarneby på redaktionen. Jag kissade i kalsongen av upphetsning. Det pratades om en sammanslagning mellan vår tidning och dåvarande Reset. Och så fort affären blivit officiell var det förstås oundvikligt att jag skaffade Loading-konto. Det var spännande tider.

3. Varifrån har du fått ditt användarnamn och vad betyder det?

Jag fick det 1986 av mina föräldrar. Jag har pratat med dem kring detta på senare år, försökt förstå hur de tänkte, och tydligen funderade de länge på mer traditionella spelforumnamn som "darkzide4000", "mURD3RTR0N" eller "Oskar Skog", men nådde slutsatsen att det trots allt finns ett värde i att satsa på ett hyfsat propert namn. Mitt efternamn är brittiskt, uttalas som engelskans "air" och kommer från en ätt som red runt och på fyllan brände ner hela byar för att "det var roligt". Vi har även diktatoriska praktarslen i så vitt skilda delar av världen som Australien och Jamaica i släktträdet. Represent!

4. Vad brukar du göra på Loading?

Huvudstupa kasta mig in i genusdebatter och ångra mig inom exakt 3.22 sekunder. Under vissa månklara nätter kan man även se mig passionerat ogilla Call of Duty samt propagera för det rent sexuella värdet i spel som Mirror's Edge, Rez, Ikaruga och Wipeout HD.

5. Vilket är ditt bästa spelminne?

Åh. De är fler än det finns skrivtecken på hela Internet. Kan inte välja ett. Men jag får prioritera. Jag förknippar särskilda spel med delar av livet, de får verkligen representera hela skeden, eror. I bland kan det kännas nästan onaturligt starkt. Jag kan föreställa mig första bossen i Devil May Cry och på ett ögonblick minnas precis hur det kändes att vara vid liv julen -01. Hur jag satt i lekparken med polaren, slött gungande, snackade combos. Jag är en sjuklig nostalgiker som alltid saknar det jag inte längre har och det jag aldrig får. Goda spelminnen i korta sammanfattningar:

– 6 år gammal: Kristinehamn, Värmland. Knarrigt trähus, fullt av antikviteter överallt, sitter med kusinerna och lär mig greppa en NES-kontroll för första gången. Spelet är Werewolf. Förvandlingsscenen får mig att rysa. Spelet är absolut dynga. Det spelar mindre roll.

– 9 år gammal: Det fanns en diversebutik här i kvarteret, Hornstull, Södermalm, Stockholm. Brukade gå dit efter skolan. Serietidningar, lp-skivor, gamla mynt, skräp. Det var mörkt där inne. Bakom disken, under glas, låg ibland spelkassetter. En eftermiddag ligger Axelay där. Jag köper det för alla mina veckopengar. Än idag gör soundtracket mig alldeles vild i huvudet.

– 11 år gammal: Aeris dör. Ni vet.

– 13 år gammal: Jag är så spänd på Perfect Dark att jag sitter på sommarstället på Gotland och laddar hem filmer på samtliga vapens omladdningsanimationer via ett 28k-modem. Det tar tusen timmar. En av de dyraste telefonräkningarna i min familjs historia.

– 14 år gammal: Jag har gått till den lokala spelbutiken (Cool Games, Hornsgatan, born and raised) dagligen i många veckors tid för att se om Shenmue II äntligen ska släppas i Europa. Det fanns vissa rykten som tydde på det. Precis när jag gett upp – det var nära jul – såg jag det stå på hyllan. Jag glömmer aldrig den känslan. Sedan tappar jag mitt nyköpta exemplar i gatan och ser alla fyra skivor rulla åt fyra olika håll. En rakt ut i vägbanan, in i mötande trafik, en annan mot ett öppet gathål. Jag överdriver knappt. Än idag minns jag inte hur jag lyckades rädda läget. Men det gjorde jag. Och spelet var värt all ansträngning, all panik.

– 16 år gammal: Världens i särklass bästa spel kommer från ingenstans och blåser bort min hjärna, sprutar in tusen scan-loggar och visirfilter och och plasmastrålar i min skalles ekande skal. Metroid Prime är än idag 11/10. Om inte 12.

– 19 år gammal: Importerar den japanska Playstation 2-utgåvan av Rez, inklusive trance vibrator. Upplever spelet ihop med flickvän. Jag tror att hon gillade det.

– 21 år gammal: Vaknar med min dåvarande livskärlek, innan allt bara rasade, under kalifornska palmer vid Stilla Havets rand, hon spelar Tetris DS och är lite för duktig för att vara mänsklig. Aldrig hade jag varit lyckligare.

– Alldeles nyss: Dark Souls.

– Senare i år: Grand Theft Auto V.

6. Om du fick skapa ett eget spel, hur skulle det se ut?

Länge funderade jag på ett spel som följer en ensam karaktärs liv i extremt väsenskilda skeenden. Alla med varsin distinkt grafisk stil, ljudbild samt gameplayfokus. Jag har tänkt mig en resa genom livet, poetisk utan att kännas allt för blödig, en resa där både bild och ljud förändras totalt i takt med att karaktären mognar och når insikter, hittar någon, förlorar någon. Allt från svartvit serieestetik och släpig jazz till sprudlande blomsterfält och ambient electro. Dunkla framtidsvisioner med pumpande, dov deep house, simplistisk stiliserade världar med Eric Satie i bakgrunden, en helt vanlig, sjaskig lägenhet med västkust-hiphop strömmande ur skitiga högtalare. Jag är spretig och vill ha allt. Kan aldrig välja. Vill visa och förmedla allt jag själv tycker om. Och jag vill överraskas, som när man var ung och alltid undrade hur nästa bana skulle se ut. Jag vill ta tillbaka variationen i miljödesign. Och sedan låta den sippra ut över allt från spelmekanik till ljudbild. Flera spel i ett, med en röd tråd som knyter dem samman.

Men jag slopade den idéen! För ambitiöst, för mycket.

I stället kanske jag skulle vilja dela med mig av min kärlek för rymden, astronomin. Jag tror att människor som intresserar sig för kosmos blir snällare människor, ända in i själen. Det går inte att vara elak eller skada denna planet, när man försökt få sig ett yttre perspektiv av den. Det går bara inte. Man blir vänligare, på något vis. Och det vore fantastiskt att kunna förmedla, om så bara till några enstaka personer.

En tredje idé som länge grott inom mig är ett långsamt och intimt skyttegravsspel under första världskriget. Ett fps utan en massa s, så att säga, där man i stället lever i det krypande, konstanta hotet av att när som helst tvingas just skjuta, kliva upp ur de leriga fållorna och tvingas utsätta sig själv och de många vänner och ovänner man gjort sig för absolut livsfara. Jag är fantastiskt less på dagens krigsglorifierande spelserier, där dödlig konflikt och politisk intrig enbart tjänar som hjärndöd grogrund för brölande fistbumps, förgyllt amerikanskt hjältemod och "OO-RAH!" in absurdum. Spel måste inte nödvändigtvis förmedla djupa budskap bara för att jag som spelare och människa växer upp och blir äldre. Spel kan vara roliga att spela och det kan räcka längre än all samhällskritik och medvetenhet i världen. Men just krigsgenren kunde enligt mig behöva en spark i arslet. Och en i skrevet.

7. Vill du vänligen rangordna kärlek, rosa och lasrar, samt motivera ditt svar genom att väga fördelar mot nackdelar då det kommer till dessa tre?

De tre är förstås synonymer. Tre sidor av det (uppenbarligen tresidiga) mynt som är livet och existensen. Det är alla eller ingen. Men låt oss för all del detaljstudera:

Kärleken är ju bra snygg, även om den för mig kommit att mogna lite under senare år. Från att ha handlat om det romantiska, om förhållanden och det smått naiva i att satsa hela sin varelse på att älska en annan människa, till att handla mer om världen, planeten, skönheten och vemodet vi alla upplever varje dag. Det är min stora kärlek nu. Lite vuxnare, lite vassare, ännu vackrare.

Lasrar å sin sida, är rent sex. Vet inte när det började. Kanske med otextade Star Wars-filmer hemma hos dagiskompisen. Kanske med de drivor av 8- och 16-bitsshmup jag slickade i mig under mina inledande spelår. Säkert är hursomhelst att det är en fascination som aldrig går ur mig. Det är något visst med de rena, enkla, raka strålarna som skär genom svart rymd, liksom strimlar den. Det är estetik som alltid tilltalat mig. Det simpla, det skarpa. Och själva fysiken bakom – det synliga ljusets spektra, den elektromagnetiska strålningens oräkneliga våglängder – är så snygg att man ryser.

Och så rosa. Jag älskar egentligen nästan alla färger. Jag älskar färg lika mycket som jag älskar svart och vitt. Att jag fastnat så hårt för just rosa är antagligen ett tafatt uttryck för min vilja att stå ut ur mängden. Jag växte förstås upp som blyg nörd, fick inga tjejer men var vän med alla, vissa av er kanske vet hur det kan vara. När jag så småningom fann mig själv, ville jag inte längre smälta in i massan. Det räckte gott med mina första 15-20 år. Och rosa står ut. Samt är satans snyggt. Jag har jävligt mycket rosa kläder. En gång tuschade jag ett stort, rosa hjärta över skrevet på ett par vita jeans. De tog jag till Park Hyatt Hotel i Tokyo och brände reskassan på dyra drinkar. Det var en god kväll. Och de ligger fortfarande i garderoben.

Gillade du det här? Diskutera det i kommentarerna och, vem vet, snart kanske det är just DU som har ett PM som ligger och väntar ...

Loadare i fokus - samlingstråden

Kampanjen på Kickstarter för Torment: Tides of Numenera har varit framgångsrik från ögonblicket den startade.

De 900 000 dollar som man sökte i den här Kickstarter-kampanjen passerades snabbt och nu, när kampanjen är slut, har man samlat ihop nära 4,2 miljoner dollar vilket alltså är ett nytt rekord för ett spel på Kickstarter.

Det tidigare rekordet för ett spel på Kickstarter är Obsidians Project Eternity som kom upp i totalt 3 986 929 dollar.

Ni hittar Torment: Tides of Numenera här.

Yacht Club Games har startat en kampanj på Kickstarter för ett spel som heter Shovel Knight som vi skrivit om tidigare.

Man vill ha 75 000 dollar och med sju dagar kvar på kampanjen har man samlat ihop 111 000 dollar.

Eftersom spelet nu är finansierat kommer det att släppas till Windows, Wii U och Nintendo 3DS.

Här kan ni se en 23 minuter lång film från spelet.

Nintendo har avslöjat en ny Pokémon i det kommande Pokémon X & Y.

Beskrivningen av det är så här:

"Den liknar den legendariska Mewtwo, men är inte riktigt samma."

Pokémon X och Pokémon Y kommer att lanseras till Nintendo 3DS över hela världen i oktober.

Ni ser ett par bilder på den nya Pokémon nedan och här kommer en film.

Det finns olika former av projekt.

En del av dem kan man inte låta bli att stanna och beundra. Det kan vara av olika anledningar.

Här är ett sådant.

Målet är att rita Nic Cages ansikte på alla Pokémon.

Det finns redan många att titta på här.

Vi har redan haft chansen att förundras över Far Cry 3: Blood Dragon.

Dels genom en teaser, dels genom bilder.

Nu har spelet fått en officiell produktsida på Xbox Live Arcade och ska enligt den informationen släppas den 1:a maj (vi utgår från att spelet också kommer att släppas via digital distribution till PS3 och Windows).

Man är Rex Colt, en del av Mark IV Cyber Commando, och ska rädda flickan och döda alla fiender i en värld där alla klichéer från actionfilmerna på 80-talet. Kärnvapenkrig, mutanter, drakar och robotar.

Det verkar också som om Michael Biehn är med i spelet.

Far Cry 3: Blood Dragon är ett eget spel och kräver inte att man har Far Cry 3.

I slutet av förra veckan dök det upp ett nytt rykte om att nästa Xbox kommer att kräva internetuppkoppling för att kunna starta spel och applikationer.

I samband med det gjorde Adam Orth (creative director hos Microsoft Studios) en del uttalanden på Twitter om att han inte förstod dramat över "alltid online", att alla produkter är det och att det är en naturlig värld vi lever i.

Ett uttalande som Microsofft sedan bad om ursäkt för.

Nu har Paul Thurrott, på podcasten WhatTheTech (via Neogaf), kommit med nya rykten och spekulationer.

Enligt den här informationen kommer Microsoft att släppa en ny version av Xbox 360 under hösten för 99 dollar.

Anledningen till det här är att nästa Xbox kommer att sakna bakåtkompabilitet.

Vidare säger Paul Thurrott att nästa Xbox, som vi hört många gånger nu, kräva internetuppkoppling.

Priset på Microsofts nya konsol ska ligga på 500 dollar, men de ska samtidigt sälja den för 300 dollar tillsammans med en abonenmangsmodell.

Enligt Thurrott hade Microsoft planerat att visa upp nästa Xbox den 24:e april, men att man nu flyttat fram det datumet till den 21:a maj.

Ett par veckor innan E3, alltså.

Microsoft ska planera att släppa nästa Xbox under november.

Thurrott säger också att ingenting av det han läst om nästa Xbox låter negativt för honom.

Det är många år sedan No One Lives Forever 2 släpptes.

Ett spel av Monolith Productions som släpptes under hösten 2002 och som, tillsammans med det första spelet, anses som några av de bästa spelen i fps-genren av många.

Men vem äger rättigheterna till spelserien idag?

Dan Amrich (Activision) har kommit fram till att ingen riktigt vet.

"Personen som jag normalt pratar med på Activision i sådana här ärenden trodde inte att vi ägde rättigheterna till varumärket. Monotlith, som utvecklade spelen, är nu en del av Warner Bros men när jag kontaktade en vän där visste inte han heller vem som har rättigheterna."

Under mars månad startade det en kampanj på Kickstarter för Richard Garriotts nya spel Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues.

Man sökte en miljon dollar och nu, när kampanjen avslutats, är man nästan upp i två miljoner dollar.

Det här är ett spel ni kan läsa allt om här.

Här är en film där Richard Garriot och Starr Long diskuterar spelet.

Nintendo har bekräftat vilka spel som kommer att släppas via E-shop i Europa den här veckan när tjänsten uppdateras på torsdag.

Till att börja med kommer det att vara en rea på olika indiespel som finns på E-shop, både till Wii U och Nintendo 3DS, där bland annat spel som Trine 2, The Cave, Toki Tori 2, Mutant Mudds och Gunman Clive kommer att få prissänkningar.

Rean börjar den 11:e april och pågår i cirka två veckor.

Nya spel som släpps på tjänsten är The Croods: Prehistoric Party till Wii U, Cats & Dogs 3D: Pets at Play till Nintendo 3DS och Clash of Elementalists till Nintendo DS.

Farming Simulator 2013 släpptes till datorer förra året.

I september kommer spelet till PS3 och Xbox 360.

I den här versionen av spelet har Giants Software lagt till en ny miljö i Nordamerika, vilken är lika stor som den i Europa som redan finns med i spelet. Här finns också nya traktorer och maskiner.

Annars är det samma simulation av livet som lantbrukare som vi hittar i datorspelet.

Ni ser de första bilderna från konsolversionen här nedan.