![]()
LUIGI'S MANSION 2
(3DS)
Sara Bergman
I år är det enligt Nintendo dags för oss spelare att se bortom den självklara hjälten, växa lite på längden och börja klä oss i grönt. 2013 är nämligen Luigis år.
Jag har alltid varit lite svag för Marios grönklädde bror. Som yngst i familjen vet jag hur det känns att se äldre syskon lyckas med närmast allt de tar för sig och få all uppmärksamhet. Som en riktig fegis vet jag också hur det känns att vara närmast konstant ängslig över stort och smått. Dammsuga gillar jag också. Och andraspelare är jag van att vara.
Det är antagligen det som gör Luigi charmig – den höga igenkänningsfaktorn och hans blygsamma personlighet. Inga självsäkra “Wahoo!” här inte. Snarare ett skakigt “H-hello?” eller ett ylande “Maaaario?!”.
Luigi må inte vara den typiska hjälten som vi förväntar oss den, men det betyder inte att han är helt hjälplös. Under tidigt 2000-tal fick vi se Luigi gå lös på spöken beväpnad med endast en modifierad dammsugare och den lilla gnistan av hjältemod han kunde uppbringa.
Nu är Luigi tillbaka igen, i sällskap med sin gamla vän professor E. Gadd och sin gamla trogna men något uppfixade dammsugare, i jakt efter fler spöken att suga upp.
I Luigi's Mansion 2 har grundkonceptet uppdaterats något men det innehåller en precis lika skraj Luigi, liknande spöken och dammsugare och likartade miljöer. Herrgården har dock bytts ut mot flera olika varianter med nya teman och den simpla dammsugaren mot en med nya små finesser. Även en del nya spöken och pussel står att finna. Spelet känns betydligt mer finputsat i jämförelse med det första spelet, mer genomtänkt och fokuserat.
Men är det nödvändigtvis något positivt? Jag vet inte. Känslan av att vandra omkring i en stor byggnad, utlämnad och ensam, medan du försöker pussla ihop din omgivning har bytts ut mot superfokuserade uppdrag med tydliga delmål och en konstant kommunikation med E. Gadd. Känslan av utsatthet och upptäckarlustan saknas och på det sättet har charmen från första spelet fått sig en rejäl törn.
Törnen till trots så finns det en hel del att njuta av i spelet. Omgivningarna är levande och det mesta går att interagera med. Att bara samla pengar, suga upp dukar, öppna lådor, låsa upp kassaskåp, släcka ljus, leta efter hemliga små rum, riva ned tapeter, granska tavlor och allmänt undersöka litet och stort gör att det finns massvis att göra i varje rum.
Men samtidigt är frustrationen hela tiden där. Frustrationen över att inte hinna gå upp för en trappa i ett nytt rum utan att tvingas ta emot ett samtal från E. Gadd där han i detalj berättar om att Luigi antagligen bör gå upp för trappan – som om du inte kunde gissa det själv. Spelet håller dig konstant i handen. Du blir hela tiden ledsagad och när spelet bedömer att du är klar med ditt uppdrag tvingas du tillbaka till bunkern, där E. Gadd har gömt sig från spökena, oavsett om du vill utforska mer inte. Utvecklarna har i vissa stunder absolut noll förtroende för spelarens egna sunda förnuft.
Förutom en alltför välmenande E. Gadd som ringer stup i kvarten är spelets största brist kontrollen. Det är lätt att få känslan av att det saknas något. Det känns hela tiden som att det saknas något, som om spelet är byggt för två styrspakar, och därför blir kontrollen lidande. Att bara göra något så simpelt som att sikta med dammsugaren och lampan sköts med både knappar och svajiga rörelsekontroller, vilket leder till en väldigt stel, halvhjärtad lösning. Kontrollen känns helt enkelt ogenomtänkt och skriker efter en till styrspak.
Mysfaktorn är dock fortfarande enorm. Att bara trippa runt med Luigi (som springer på sitt vanliga karaktäristiska vis med magen först) och vända upp och ned på rum efter rum i omväxlande herrgårdar – den känslan är härlig. Att suga upp några pappersbitar med dammsugaren för att sedan riva ned en hel tapet i jakt på fler spöken, eller öppna kylskåpet i köket i jakt på pengar, är så absurt att det är svårt att låta bli spelet. Den enkla men välriktade humorn sitter där den ska med en skraj Luigi som hoppar till vid minsta pip från en liten mus, E. Gadd som använder ett gammalt tjockt och grått DS för att kommunicera med dig och spöken som hittar på diverse otyg runt om i husen. Det är simpelt men charmigt. Ett bra koncept som fortfarande håller och som passar fint i bärbar form.
012345678910